Portugisiska
Portugisiska (língua portuguesa) är ett romanskt språk som liksom spanskan, franskan, italienskan och rumänskan har utvecklats ur latinet. Det talas i Angola, Brasilien, Guinea-Bissau, Kap Verde, Macao (i Kina), Moçambique, Portugal, São Tomé och Príncipe och Östtimor, samt i Goa (i Indien). Det är nära besläktat med systerspråket galiciskan.
Portugisiska talas av över 240 miljoner människor och är därmed det sjätte största modersmålet i världen, och det största i Sydamerika (186 miljoner, över 51 procent av befolkningen) samt i det Södra halvklotet. Det spreds runt världen på 1400-talet och 1500-talet då Portugal upprättade ett omfattande imperium som i olika perioder mellan 1415 och 1999 sträckte sig från Brasilien i Sydamerika till Macao i Kina. Under den koloniala perioden uppstod många portugisiska kreolspråk över hela världen, särskilt i Västindien, Afrika och Asien.
Portugisiskan utvecklades på västra Iberiska halvön ur latinet som förts dit av romerska soldater och nybyggare från och med 200-talet f.Kr. Språket började skilja sig från andra romanska språk efter det romerska rikets fall och folkvandringarna på 400-talet. Det började användas i skrivna dokument omkring 800-talet och på 1400-talet hade det utvecklats till ett moget språk med rik litteratur.
När romarna anlände på den iberiska halvön 218 f.Kr. förde de med sig det romerska folkspråket, vulgärlatin, varifrån alla romanska språk härstammar. Redan på 100-talet f.Kr. var södra Lusitania romaniserat. Strabon, en grekisk geograf under första århundradet e.Kr., nämner i en av böckerna i sin Geographia att "de har antagit de romerska sederna, och de kommer inte längre ihåg sitt eget språk." Språket spreds av anländande romerska soldater, nybyggare och köpmän, som byggde romerska städer mestadels i närheten av tidigare civilisationers bosättningar.
Mellan 409 e.Kr. och 711, under det romerska imperiets sönderfall, invaderades Iberiska halvön av folk av germanskt ursprung. Dessa folk (mestadels sveber och visigoter) tog till stor del upp halvöns romerska kultur och språk, men Lusitanias språk och kultur kunde utvecklas fritt på egen hand under tidig medeltid, på grund av avsaknaden av romerska skolor och administration, Lusitanias relativa isolering från övriga Europa, och förändringar av de politiska gränserna på Iberiska halvön. Dessa förändringar ledde till att det som nu kallas "lusitansk romanska" bildades. Från 711, i och med morernas invasion av halvön, antogs arabiskan som administrativt språk i de erövrade områdena. Befolkningen fortsatte dock att tala sina romanska dialekter så att det arabiska inflytande på språket blev litet. Dess största påverkan var på ordförrådet.
De tidigaste överlevande lämningarna av ett distinkt portugisiskt språk är administrativa handlingar från 800-talet, som fortfarande har många inslag av latinska fraser. Denna fas kallas idag "proto-portugisiska" (talad under perioden mellan 800-talet och 1100-talet). Portugal erkändes formellt av Kungariket Leon som oberoende land 1143, med kung Afonso Henriques. Under den första perioden av "gammalportugisiska" – portugisisk-galiciska perioden (från 1100- till 1300-talet) – kom språket gradvis till allmän användning. Tidigare hade det mestadels använts på den kristna delen av Iberiska halvön som ett språk för poesi. År 1290 skapade kung Denis det första portugisiska universitetet i Lissabon (Estudo Geral) och förordnade att portugisiska, då kallad bara "det vulgära språket" skulle bli känt som portugisiska språket och användas officiellt.
Under den andra perioden av "gammalportugisiska", från 1300- till 1500-talet, spreds portugisiskan till många områden i Asien, Afrika och Amerika. På 1500-talet blev det ett lingua franca i Asien och Afrika, som användes inte bara för kolonialadministration utan även för kommunikation mellan lokala ämbetsmän och européer av alla nationaliteter. Språkets spridning underlättades av blandäktenskap mellan portugiser och lokalbefolkningen och dess samband med den katolska missionsverksamheten, som gjorde att det kom att kallas Cristão ("kristet") på många ställen i Asien. Nippo jisho, en japansk-portugisisk ordbok som skrevs 1603, var en produkt av jesuitisk missionsverksamhet i Japan. Språket fortsatte att vara populärt i delar av Asien till 1800-talet. Vissa portugisisktalande kristna grupper i Indien, Sri Lanka, Malaysia och Indonesien bevarade sitt språk även efter att de blivit avskurna från Portugal.
Slutet på "gammalportugisiskan" markerades av publiceringen av Cancioneiro Geral de Garcia de Resende 1516. Under perioden av "modern portugisiska" (från 1500-talet till nutid) inkom ett ökat antal ord med ursprung i klassiskt latin och lärda ord av grekiskt ursprung som inlånades under renässnansen och ökade språkets komplexitet.
Portugisiska talas av över 240 miljoner människor och är därmed det sjätte största modersmålet i världen, och det största i Sydamerika (186 miljoner, över 51 procent av befolkningen) samt i det Södra halvklotet. Det spreds runt världen på 1400-talet och 1500-talet då Portugal upprättade ett omfattande imperium som i olika perioder mellan 1415 och 1999 sträckte sig från Brasilien i Sydamerika till Macao i Kina. Under den koloniala perioden uppstod många portugisiska kreolspråk över hela världen, särskilt i Västindien, Afrika och Asien.
Portugisiskan utvecklades på västra Iberiska halvön ur latinet som förts dit av romerska soldater och nybyggare från och med 200-talet f.Kr. Språket började skilja sig från andra romanska språk efter det romerska rikets fall och folkvandringarna på 400-talet. Det började användas i skrivna dokument omkring 800-talet och på 1400-talet hade det utvecklats till ett moget språk med rik litteratur.
När romarna anlände på den iberiska halvön 218 f.Kr. förde de med sig det romerska folkspråket, vulgärlatin, varifrån alla romanska språk härstammar. Redan på 100-talet f.Kr. var södra Lusitania romaniserat. Strabon, en grekisk geograf under första århundradet e.Kr., nämner i en av böckerna i sin Geographia att "de har antagit de romerska sederna, och de kommer inte längre ihåg sitt eget språk." Språket spreds av anländande romerska soldater, nybyggare och köpmän, som byggde romerska städer mestadels i närheten av tidigare civilisationers bosättningar.
Mellan 409 e.Kr. och 711, under det romerska imperiets sönderfall, invaderades Iberiska halvön av folk av germanskt ursprung. Dessa folk (mestadels sveber och visigoter) tog till stor del upp halvöns romerska kultur och språk, men Lusitanias språk och kultur kunde utvecklas fritt på egen hand under tidig medeltid, på grund av avsaknaden av romerska skolor och administration, Lusitanias relativa isolering från övriga Europa, och förändringar av de politiska gränserna på Iberiska halvön. Dessa förändringar ledde till att det som nu kallas "lusitansk romanska" bildades. Från 711, i och med morernas invasion av halvön, antogs arabiskan som administrativt språk i de erövrade områdena. Befolkningen fortsatte dock att tala sina romanska dialekter så att det arabiska inflytande på språket blev litet. Dess största påverkan var på ordförrådet.
De tidigaste överlevande lämningarna av ett distinkt portugisiskt språk är administrativa handlingar från 800-talet, som fortfarande har många inslag av latinska fraser. Denna fas kallas idag "proto-portugisiska" (talad under perioden mellan 800-talet och 1100-talet). Portugal erkändes formellt av Kungariket Leon som oberoende land 1143, med kung Afonso Henriques. Under den första perioden av "gammalportugisiska" – portugisisk-galiciska perioden (från 1100- till 1300-talet) – kom språket gradvis till allmän användning. Tidigare hade det mestadels använts på den kristna delen av Iberiska halvön som ett språk för poesi. År 1290 skapade kung Denis det första portugisiska universitetet i Lissabon (Estudo Geral) och förordnade att portugisiska, då kallad bara "det vulgära språket" skulle bli känt som portugisiska språket och användas officiellt.
Under den andra perioden av "gammalportugisiska", från 1300- till 1500-talet, spreds portugisiskan till många områden i Asien, Afrika och Amerika. På 1500-talet blev det ett lingua franca i Asien och Afrika, som användes inte bara för kolonialadministration utan även för kommunikation mellan lokala ämbetsmän och européer av alla nationaliteter. Språkets spridning underlättades av blandäktenskap mellan portugiser och lokalbefolkningen och dess samband med den katolska missionsverksamheten, som gjorde att det kom att kallas Cristão ("kristet") på många ställen i Asien. Nippo jisho, en japansk-portugisisk ordbok som skrevs 1603, var en produkt av jesuitisk missionsverksamhet i Japan. Språket fortsatte att vara populärt i delar av Asien till 1800-talet. Vissa portugisisktalande kristna grupper i Indien, Sri Lanka, Malaysia och Indonesien bevarade sitt språk även efter att de blivit avskurna från Portugal.
Slutet på "gammalportugisiskan" markerades av publiceringen av Cancioneiro Geral de Garcia de Resende 1516. Under perioden av "modern portugisiska" (från 1500-talet till nutid) inkom ett ökat antal ord med ursprung i klassiskt latin och lärda ord av grekiskt ursprung som inlånades under renässnansen och ökade språkets komplexitet.
Land
-
Guinea-Bissau
Guinea-Bissau (portugisiska: Guiné-Bissau, /giˈnɛ biˈsau/), formellt Republiken Guinea-Bissau, är en stat i Västafrika med kust mot Atlanten. Landet, den före detta portugisiska kolonin Portugisiska Guinea, gränsar i norr till Senegal, i söder och öster till Guinea.
Landet utropade sin självständighet från Portugal den 24 september 1973 och fick sin självständighet erkänd den 10 september 1974. Guinea-Bissau är medlemsland i Förenta nationerna (sedan 17 september 1974), och den Afrikanska unionen (sedan den 19 november 1973). Landet är ett av världens fattigaste länder och betecknas som politiskt instabilt. -
Kap Verde
Kap Verde (Cabo Verde), formellt Republiken Kap Verde, är en stat omfattande en ögrupp i Atlanten, omkring 500 kilometer väster om Kap Verdehalvön på afrikanska fastlandet.
Öarna upptäcktes 1456 av portugisiska sjöfarare och var då obebodda. 1462 blev öarna en portugisisk koloni. Efter hand blev de handelscentrum för afrikanska slavar och senare en viktig bränsledepå för fartyg och flygplan. -
Moçambique
Moçambique, formellt Republiken Moçambique (Republica de Moçambique), är en republik i södra Afrika. Landet ligger vid Indiska oceanen och gränsar i väst till Sydafrika, Swaziland och Zimbabwe, i norr till Zambia, Malawi och Tanzania. Genom landet rinner två av södra Afrikas viktigaste floder, Zambezi och Limpopo.
Moçambique var ett portugisiskt intresseområde från 1500-talet och blev på 1800-talet koloni. Under lång tid var Moçambique ett centrum för slavhandeln på afrikanska östkusten. Kampen för frihet började år 1962 genom att frihetsrörelsen Frelimo bildades (Moçambiques befrielsefront, ibland skrivet FRELIMO). Diktaturen i Moçambique föll år 1974 och året därpå tog Frelimo över makten under ledning av Samora Machel. -
São Tomé och Príncipe
São Tomé och Príncipe, formellt Demokratiska republiken São Tomé och Príncipe, är Afrikas näst minsta stat till ytan, belägen utanför Västafrika. De två huvudöarna (São Tomé och Príncipe) är delar i en kedja av öar som består av slocknade vulkaner.
São Tomé och Príncipe upptäcktes och annekterades av Portugal på 1470-talet och var då troligen obebodda. År 1522 inlemmades de i Portugals välde, och portugiserna befolkade dem huvudsakligen med fångar och landsflyktiga judar. -
Macao
Macao eller Macau (澳門; pinyin: Àomén; jyutping: Ou3 Mun4; portugisiska: Macau), är en särskild administrativ region på en liten halvö i södra Kina, 65 km väster om Hongkong. Macao är också känd som Magok (媽閣廟), Haojing'ao (壕鏡澳), Xiangshan'ao (香山澳) och Liandao (蓮島 "Lotusön").
Macao är idag, liksom Hongkong, en Särskild Administrativ Region (SAR) i Kina enligt konceptet "Ett land, två system". Macaos ekonomi är till stor del baserad på spel- och kasinoverksamhet, som genererar omkring hälften av intäkterna till statsbudgeten. Det monopol som tidigare rådde inom spelindustrin är borttaget och utländska företag kan få licens att verka i Macao. I takt med att allt fler fastlandskineser reser till Macao sker en kraftig utbyggnad av turism- och spelsektorn för att förvandla Macao till Asiens Las Vegas. 85 procent av Macaos export utgörs av textilvaror och skor. Macaos största handelspartners är Kina, USA, Hongkong och Japan. -
Gibraltar
Gibraltar är ett brittiskt territorium beläget på södra delen av den Iberiska halvön, vid Gibraltar sund. Gibraltar har en yta på 6,8 km² och en nordlig gräns med Andalusien i Spanien. Gibraltarklippan är ett viktigt landmärke i regionen. Vid dess fot ligger det tätbefolkade stadsområdet med över 30 000 lokala invånare och utländska medborgare. År 2015 hade Gibraltar en sammanlagd befolkning på 32 194.
En engelsk-holländsk styrka erövrade Gibraltar från Spanien 1704 under spanska tronföljdskriget. Territoriet överläts därefter till Storbritannien "för all framtid" enligt freden i Utrecht 1713 men FN anser området vara ett icke-självstyrande område. Det var en viktig bas för Royal Navy; idag är dess ekonomi baserad till stor del på turism, finansiella tjänster och sjöfart. -
Jersey
Jersey (engelskt uttal: /ˈdʒɜ:zi/) är en av Kanalöarna och är belägen utanför Normandies kust. Det är ett självstyrande område (Bailiwick / Balliage) som lyder direkt under den brittiska kronan som kronbesittning (Crown Dependency), och ingår varken i Europeiska unionen eller Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland. Förutom huvudön Jersey ingår även de små ögrupperna Minquiers och Écréhous som endast tidvis är bebodda. Huvudstad är St. Helier.
Jersey är indelat i tolv kommuner, vars ledare bär titeln Konstapel. -
Bermuda
Bermuda (även Bermudaöarna) är en ögrupp i västra Atlanten. Det är ett brittiskt utomeuropeiskt territorium som av FN anses vara ett icke-självstyrande område och består totalt av omkring 138 öar, mestadels korallöar. Huvudstad är Hamilton.
Av de cirka 61 000 invånarna härstammar 60 procent från afrikanska slavar, och de övriga 40 procenten är britter samt portugiser som kom från Azorerna och Madeira under 1800-talet. Officiellt språk är engelska, medan portugisiska talas av en minoritet. -
Östtimor
Östtimor eller Timor-Leste, formellt Demokratiska republiken Östtimor, är en önation i Sydostasien. Landet utgörs av den östra delen av ön Timor, exklaven Oe-Cusse Ambeno på den nordvästra delen av ön och de närliggande öarna Atauro och Jaco. Landet har landgräns mot Indonesien, och söder om landet, på andra sidan Timorsjön, ligger Australien.
Östtimor koloniserades av Portugal på 1500-talet och var känt som Portugisiska Timor till och med 28 november 1975, när Revolutionära fronten för ett självständigt Östtimor (Fretilin) utropade landet självständigt. Nio dagar senare invaderade Indonesien och ockuperade landet, som då utropades till Indonesiens 27:e provins. Detta ledde till en våldsam konflikt som sträckte sig över flera decennier. 1999 hölls en omröstning om självständighet med stöd av Förenta nationerna, och landet blev slutligen självständigt 20 maj 2002.
