Isländska
Isländska (íslenska på det inhemska språket, före 1973 stavat íslenzka) är ett västnordiskt språk, talat av minst 320 000 personer, främst av islänningar på Island där det är officiellt språk. Närmast släkt med isländska är färöiska och vissa västnorska dialekter.
Språket har bevarat betydligt mer av formrikedomen än de stora nordiska språken. Språket skrivs ungefär som norska (fornnorska eller fornvästnordiska) skrevs i Norge för 800 år sedan, om än normerat efter moderna uttalsregler. En anledning till att isländskan ser ut som den gör i dag är att man i början av 1800-talet puristiskt rensade ut yngre lånord och i vissa fall återupplivade döda böjningar. Isländskan hade dock, liksom färöiskan, bevarat mer av det fornnordiska språket än vad som skett i de skandinaviska länderna, (delvis beroende på mindre påverkan från medellågtyskan och av digerdöden för Islands del). Vidare blev det isländska skriftspråket rekonstruerat så att det låg nära den normaliserade fornisländskan. Den isländska staten ser genom en språknämnd till att så mycket som möjligt av de nya orden ges inhemska former, antingen genom översättningslån eller genom nybildningar. Antalet främmande ord är därför lågt i isländskan. En ytterlig variant i denna puristiska strävan utgörs av háfrónska ("högisländska"), en språkförening som syftar till att ersätta samtliga utländska ord, inklusive egennamn och ortnamn, med äktnordiska motsvarigheter.
Språket har bevarat betydligt mer av formrikedomen än de stora nordiska språken. Språket skrivs ungefär som norska (fornnorska eller fornvästnordiska) skrevs i Norge för 800 år sedan, om än normerat efter moderna uttalsregler. En anledning till att isländskan ser ut som den gör i dag är att man i början av 1800-talet puristiskt rensade ut yngre lånord och i vissa fall återupplivade döda böjningar. Isländskan hade dock, liksom färöiskan, bevarat mer av det fornnordiska språket än vad som skett i de skandinaviska länderna, (delvis beroende på mindre påverkan från medellågtyskan och av digerdöden för Islands del). Vidare blev det isländska skriftspråket rekonstruerat så att det låg nära den normaliserade fornisländskan. Den isländska staten ser genom en språknämnd till att så mycket som möjligt av de nya orden ges inhemska former, antingen genom översättningslån eller genom nybildningar. Antalet främmande ord är därför lågt i isländskan. En ytterlig variant i denna puristiska strävan utgörs av háfrónska ("högisländska"), en språkförening som syftar till att ersätta samtliga utländska ord, inklusive egennamn och ortnamn, med äktnordiska motsvarigheter.
