Kongo-Brazzaville (Republic of the Congo)
 |
 |
| Kongo-Brazzavilles flagga | |
Republiken Kongo, på svenska ofta Kongo-Brazzaville, är en stat i centrala Afrika. Folkrepubliken Kongo var officiellt namn på landet under åren 1969–1991. Landet ligger vid Atlanten och gränsar till Angola, Gabon, Kamerun, Centralafrikanska republiken och Kongo-Kinshasa. Kongo-Brazzaville är en av Afrikas största petroleumproducenter. Landet kallas för Kongo-Brazzaville på svenska för att kunna särskilja landet från det närliggande landet Demokratiska republiken Kongo som på svenska för särskiljandets skull kallas för Kongo-Kinshasa.
Motorfordon från Kongo-Brazzaville bär nationalitetsmärket RCB.
Redan på 1400-talet kom de första portugiserna till området kring Kongofloden och så småningom också franska upptäckare och handelsmän. I början av 1600-talet fick fransmännen övertaget och upprättade stationer för handel med slavar och elfenben. Stora delar av området utforskades av franska upptäckare på 1870-talet, och på en konferens i Berlin 1885 erkändes Frankrikes krav på området. Territoriet kallades först Franska Kongo, senare Mellersta Kongo eller Centralkongo; 1910 sammanslogs det med andra områden till Franska Ekvatorialafrika, som 1956 fick inre självstyre.
Republiken Kongo, vars östgräns utgörs av Kongofloden, blev självständig 1960 – samma år som grannstaten i öster, Demokratiska republiken Kongo (en tid kallad Zaire och dessförinnan Belgiska Kongo). De två Kongostaterna har ofta legat i fejd med varandra.
Alphonse Massamba-Débat tillträdde som president 1963 och grundade 1964 ett marxist-leninistiskt parti. Landet fungerade efter stalinistiska principer med femårsplaner och förstatligande av jordbruk och industri. 1968 grep generalen Marien Ngouabi makten och fullföljde den kommunistiska politiken, dock genom ett eget kommunistparti, Kongolesiska arbetarpartiet (PCT). Ngouabi mördades 1977, makten övertogs av ett militärråd med Joachim Yhombi-Opango som president. Han avgick 1979 efter en konflikt med arbetarpartiet, som motsatte sig tendenser till en mer västvänlig politik. Efterträdare blev den klart vänsterorienterande Denis Sassou-Nguesso.
1992 förlorade Sassou-Nguesso makten till Pascal Lissouba. Oppositionspartier tilläts, och landet fick sitt nuvarande namn, men oroligheter och tidvis inbördeskrig har omöjliggjort någon verklig demokrati, varför PCT fortsätter att hålla ett starkt grepp om makten. Efter ett kortare inbördeskrig 1997 återinsattes den sovjettrogne generalen Sassou-Nguesso på presidentposten. Detta inledde en period av etniska oroligheter som slutade med en fredsöverenskommelse i mars 2003.
